Tritonus

Festivalen sista dag var förlagd ut på Bygdøy - ett slag motsvarighet till Skansen, fast färre djur.

Olika små konserthändelser var utplacerade på området och besökarna var i ständig rörelse på utstakade rutter.

I princip all musik var försvånansvärt välfungerande och kvaliteten var genomgående hög på både musik och framförande. Helt klart festivalens höjdpunkt med andra ord. Kopplingen till vårt kulturarv och vår folkliga tradition blev nu påtagligt tydlig:

Karin Rehnqvists stycke för kammarensemble och röst Där korpen vitnar stod för den största emotionella upplevelsen. Ulrika Bodéns röst gick direkt in i hjärtat och musiken var helt oemotståndligt. Folkmusikens kvartstoner laddar Rehnqvists musik med ett slags elektricitet. En oerhört känslosam upplevelse.

Festivalens absoluta höjdpunkt var ett kort och intensivt stycke av Lene Grenager. Det framfördes i en stavkirke som akustiskt fungerade som en förlängning av cellokroppen. Utgångspunkten i stycket är spelarter hämtade från folkmusiken. Det klingande resultatet lät dock förvånansvärt elektronisk. Magisk musik.

I Øyvind Torvunds Bandrom skapar man sig sin egen upplevelse genom att gå omkring mellan olika stationer med musiker - ett slags miniversion av hela dagen på Bygdøy. Även här finns stark närvaro av traditionen i form av folkton, shamanistisk trummor, djurmasker mm.

Dagen var lång och fylld av många andra speciella uppleverser. En lyckad avslutning på en aning splittrad festival.

Festivalens tredje dag avslutades bredvid Operaen, på en hotell/teaterbåt. Isländska S.L.A.T.U.R. och danska Dygong genomförde div. performanceakter i en lite väl segdragen kväll. Detta mest pga de isländska komponisternas omständliga rekvisita som lämnade publiken i mörker i alltför långa pauser.

Dock avslutade Dygong med ett sammanhängande och genomarbetat set. Närvaron av tex. en koncentrerad musiker som manisk hamrar sig genom ett stycke (klassisk musik?) på ett klaviatur vilket istället levererar ett slags skruvad noisemusik - visar på skillnaden mot den mer fria attityden hos isländarna, vilka istället förlitar sig på snillrika elektroniska lösningar eller tydliga konceptuella idéer. S.L.A.T.U.R. lockade förvisso ofta till skratt, men jag saknade en smula substans och stringens i både själva genomförandet samt i det alltför liberala valen av roliga idéer. Dygong var istället självklara och tydliga i sina stycken och här fanns humorn med i form av en oemotståndlig film om robotkärlek.

Man funderar lite över tanken bakom kvällen, det vore tex. inressant om de båda grupperna hade möts i ett samarbete. Eller att man åtminstone utarbetade en bättre form på hela kvällen.

Det glädjer mig att se att de unga komponisterna får utrymme i festivalen.

Simon Steen-Andersen och Kaj Aune ljudklottrar under HNMD i Oslo. Deras installation består av små hemmagjorda syntar som med vassa små toner/ljud sticker ut ur stadsambiensen lite här och var i staden. Letar man med ögonen lokaliserar man strax en liten plastpåse med batteri, div. elkomponenter, sensorer och högtalarelement. Inte sällan hängandes i ett träd eller på en husfasad.

Hugade festivalbesökare kunde även besöka upphovsmännen för att själva tillverka sin egen synt, för att sedan placera ut sin egen ljudTAG i stan.

På SoundTAGs hemsida hittar man mer dokumentation om projektet med bla en del filmsekvenser.

Denna gör-din-egen-synt trend är tämligen het just nu i konstmusikkretsar. Nyligen dessutom dokumenterad på Kalvfestivalen av SR.

Fler länkar i samma anda:

circuit bending

syntjuntan

Fredrik Olofsson

Det spelar några ungar på Karl Johan…

Isländska S.L.A.T.U.R. leder ett slags musikkrig på Egelstorg. Skolbarn i gulliga uniformer marcherar fram och tillbaka och duellerar mot varandra. Naturligtvis hur gulligt som helst, men inte så intressant efter 5 min. Dags att ge sig av till orgelkonserten med endast ett stycke:

Dawkins av Olli Virtaperko börjar åtminstone intressant. Delayeffekter studsar runt i kyrkan. Riktigt stiligt men dessvärre alltför snabbt över. Kunde ha utvecklats betydligt mer, istället för den lite gråa musiken som efterföljde. Sen plötsligt en kär gammal “klassiker” bland orgeleffekterna: stänga av luftpumpen.

Jag förvånas varje gång av hur otroligt vackert det blir med de skeva klangerna som sakta dalar i tonhöjd och volym. Jag ser gamla traditionalister skruva på sig, titta upp mot orgeln och hör nästan hur de tänker:  vart tog den fina orgelmusiken vägen? Det får mig att mysa änmer. Vackert.

Stycket fortsätter utan överraskningar och slutar lite för tidigt. Kunde alltså även här utvecklas, våga ta plats.

Det sjunger några ungar på Karl Johan…

Själv sitter jag bakom lås o bom på mitt hotell

…och bloggar mellan varven. Programmet är späckat.

Wreesviks Ungar som sjunger på turiststråket är idag förstaårsstudenter vid Musikhögskolan. De är utplacerade längs Karl Johans Gate i grupper och spelar alla samma hitlistelåt av Monkeyboy. Detta är ett resultat av en Workshop med norska NING. Studenterna är söta och tillsynes ännu oförstörda av högskolan. De har roligt och sprider glädje. Man tar sig upp genom 15 olika varianter av sången och ler i solen.

När man sen kommer till Egeltorget träffar man återigen på den “galne proffessorn” från invigningskonserten; GOODIEPAL som här fortsätter sin intensiva föreläsningsperformance - nu målandes på gatan med krita och vilt berättande om sina teorier kring konst och musik - ett slags ohämmat flöde av konstnärlighet. Fortfarande ganska underhållande.

Fortsättning följer…

Kort rapport:

Efter invigningsmingel drog Kringkastingsorkesteret, lite provocerande (?) igång med två stycken av Bo Nilsson. Ett tidigt tokmodernistisk stycke i ett slags improviserad serialism, som trots allt kändes ganska så friskt på sina ställen; och ett senare - faktiskt ganska vackert - romantiskt stycke.

Sen toppade man med M.A. Numminens Wittgensteinsvit med texter tagna från Tractatus. Numminen själv var på plats och gillar man honom var det en fröjd att höra  :)

Lars Petter Hagen (festivalgeneralen) avslutade senare orkesterkonserten med ett slags metamusik där han blandade ett av de första styckena som framfördes på de första Nordiska Musik Dagarna (1888) med en nu insprängd paneldebatt med festivalens programråd, som svarade på div. frågor om konstmusikens varande.

Andreas Engström skriver mer om detta i sin blogg. Jag satt väldigt dåligt till uppe på läktaren och desvärre knappt vad någon sa nere på podiet.

En bisarr och ganska lovande öppningskväll som bådar gott för en åtminstone intressant festival.

Det är svårt och möjligen en smula meningslöst att beskriva performancekonst. Den ska upplevas.

På Egertorget genomförde finska performanceartisten Irma Optimist ett slags mörk ritual idag. Jag blev successivt mer och mer drabbad och gick därifrån starkt påverkad och djupt rörd. Det fanns inslag av obehag i hennes materialbehandling med kol och papper (liksom att tugga på staniolfolie); och även nåt djupt tragiskt av denna tillsynes slitna kvinnogestalt som långsamt genomförde dessa märkliga ritualer.

Jag har ingen större lust att spekulera kring hennes intentioner med akten, och jag hittade heller ingen info på plats. Men det gör mig inget. Jag är mer än nöjd att för en gång skull ryckas med och uppleva nåt eget, något värdefullt istället för att analytiskt försöka förstå… som den fackidiot man tyvärr alltför ofta är som lyssnare/betraktare.

För er som missat Sven-David Sandströms utspel mot radioorkesterns chef finns länk här:

http://playrapport.se/#/video/1660018 (tack för tipset Pär)

Ska bli intressant och se vem som vinner.

Samtidigt måste man väl ändå ifrågasätta hur pass bra musiker man är vid 60+. Det är säkerligen stor skillnad på instrument, förstås. Jag antar att tex. blåsmusiker rimligtvis tappar en smula ambis med åren. -Visst har vi alla hört nån gammal gubbe sitta och kämpa med intonationen i slutet av konserterna när de jobbar sig genom längre och tyngre repertoar. Sen kan man fundera på attityd och förhållande till den nya konstmusiken; för ung radikal musik ser man kanske hellre att det är rotation på musikerna så att de tvingas hålla sig i trim med exempelvis nya spelarter osv, men framför allt att de hela tiden tvingas känna sig hungriga. Tänk tex. ett slags kvalitetskontroll (provspelning) vart femte år. Givetvis orimligt, men en intressant tanke som även kan appliceras på div. programråd, utbildningar och andra dylika inavlade institutioner.

Men detta är ju en helt annan diskussion än den om anställningsförhållande mm, förstås.

Festivalens tema är Nordic Luxury. En intressant frågeställning så här i finanskriser o dyl. I programboken finns många bra tänkvärda texter om detta - de kan säkerligen läsas på hemsidan.

Däremot gjorde Intitutet ett slags kommentar i sin performance  Institutet - at your service.

Jag tillhörde lyckligtvis en av de (av slumpen) utvalda och fick en parallell upplevelse av festivalens första dag med specialdesignad service. Jag fick tex. VIP-behandling på toaletten (whiskey, rakvatten och varma handdukar). Ville jag röka bjöds det på Cohiba, och pauserna bjöds det även på specialunderhållning i form av Pecha Kucha på festivalaktuella företeelser.

Och visst kände jag mig plötsligt lite speciell och sedd, fast det ändå på något sätt samtidigt var lite osmakligt. Bra performance mao.

19:e Aug. börjar festivalen i Oslo.

Rapporter och recensioner finns snart att läsa här på Tritonus.

Svenska bidrag är bla. Karin Rehnquist, Daniel Hjort, Institutet, Bo Nilsson mfl.

Läs vidare på HNMDs hemsida.