Tritonus

 

Fre 15 maj 2009. Bamberg filharmoniska orkester; Jonathan Nott.
Debussy: La Mer
Stravinskij: Le Sacre du Printemps

 

Smskonversation:

–Hej! Om du fortfarande är sugen på att hitta på något ikväll så är jag på! Vad har du för planer? kram

–Hej! Jag ska på en konsert klockan 19:30, men efter det är jag ledig. Jag skickar ett sms när konserten är slut, så kan vi mötas upp för en öl lr nåt. kramkram.

 

Det slår mig först efteråt att jag inte ens funderade på att ta med min nyfunne vän på en orkesterkonsert. Varför detta? Låtarna är bra, och DN’s relationsexpert hade säkerligen tyckt att en “konsert med klassisk musik” skulle vara en utmärkt umgängesform. 

 

Men jag vet hur mördande trist det kan vara i Berwaldhallen eller i Konserthuset. Man trängs med rullatorer och pressveckskjolar. En svagt mumlande atmosfär blandat med kaffekoppsklirr och torrhosta. Ibland springer jag på någon annan som är under trettio. De brukar oftast jobba som garderobiärer. Eller så är de musikerstuderande som kommit för att lyssna på någon lärare. Då och då ett lätt generat par på dejt som inte riktigt förstår varför de sitter helt ensamma på körläktaren. 

 

Nej, det här är inte ett fredagsnöje. Varför hade jag det dåliga omdömet att bli intresserad av något så töntigt som orkestermusik? frågar jag mig då jag promenerar ner till Bamberg Konzert und Kongress-halle.

 

Redan femtio meter från huvudingången märker jag att något är fel. Det är för mycket folk utanför. Unga människor. Ja just det, det var ju “Studentenkonzert”. Jag förmodar att detta är en del av deras obligatoriska musikundervisning. Jag glider förbi kön, stashar fem euro för en onumrerad biljett och rör mig inåt i byggnaden.

 

Här förmodar jag att jag missade en högersväng. Ty här var det packat med folk. Sjuttio procent av dem strax under trettio. Coola kläder, uppsluppen stämning, sorl. Baren är 30 meter lång. Tänk hotell Anglais vid sjusnåret, plus ett och annat popsnöre. Husets vin kostar 1€, tillika en stor stark.

–Vad gör ni här? frågar jag dumt ett sällskap som sitter med drinkar i en soffgrupp.

–Vi ska på konserten, och tar en fördrink, svarar en kille mig med en axelryckning.

 

Jag är aningen för häpen för att svara, men känner hur glädjen bubblar upp i magen. För det är ju precis så här det ska va. Förfest. Sen bra musik.

 

Varenda plats är tagen inne i konsertsalen. De är paxade med jackor och väskor som ligger hopknölade i fällstolarna. Då musikerna äntrar scen får jag gåshud av att 1376 personer applåderar samtidigt, och ta då med i beräkningen att staden Bamberg är ungefär lika stor som Växjö. Det är knäpptyst när Jonathan Nott höjer pinnen. För första gången får jag höra starten på La Mer i piano pianissississimo utan torrhosteackompanjemang. 

 

Dirigenten har inga partitur framför sig. Jag ser honom aldrig slå ut en takt. Han står framför musikerna och bara älskar musiken. Med spastiska handrörelser verkar han försöka hålla kvar Våroffers kärvaste ackord några millisekunder längre.

 

Efterfest i baren. Det är packat som vilket Götgatsbackeställe som helst en lönefredag. Killarna hänger snyggt i baren och spanar in tjejerna som står i klungor. Jonthan Nott har svidat av sig pingvinkostymen och står nu och halsar Bamberger Pilz i jeans och tröja.  Han påminner mig en hel del om violinisten George Kentros. Det går inte att ta miste på hans passionerade hållning då man hör honom berätta om sina inspelningar av Ligeti.

 

Jag går fram för att tacka för konserten, och för att fråga hur tusan de lyckats få en sån härlig stämning här. Jodå, det var hans idé det hela med studentkonserten. Alltså kraftigt rabatterat pris för studenter och ungdomar. Löjliga priser i baren. De hade inte väntat sig att det skulle bli sådan succé då de testade konceptet för några år sedan, men nu är alla dessa konserter slutsålda. Kön jag såg utanför då jag anlände var folk som ville köpa de biljetter som reserverats, men inte hade hämtats ut. 

 

I baren har tjejerna börjat skratta lite för högt. Ett par står och hånglar mot en pelare. I fåtöljen sitter en överserverad ung herre och spelar nykter.

 

Är det verkligen så enkelt? funderar jag då jag vinglar därifrån. Kommer det yngre klientelet om man bara sänker priset på biljetterna och drickat? Jag har ingen aning om hur mycket de har lagt ner på PR, men de har verkligen lyckats skapa en händelse som drar schysst folk. Eller är tyskarna helt enkelt mer intresserade av denna typ av musik? Hur som helst borde ledningen för både Radiosymfonikerna och Filharmonikerna att åka på studiebesök hit. Satsningar på “barn & ungdom”, med skoltrötta fjortonåringar som kommenderas till en lunchkonsert (annars blir det IG!) står sig slätt mot det här partyt. 

 

För första gången på länge känner jag en strimma hopp för min konstform. De var ju här, alla människorna. Alla de som ser ut som mig. De kanske vill komma i Stockholm också, om man går tillväga på samma sätt?

 

DN’s Martin Nyström sätter sitt hopp till Malena-effekten. Jag tror nog att konserthusen kommer få ett publiktillskott om Ernman står på scenen, men vad möts en schlagerdiggare av där? Och kommer då denna att känna att –Ja, här hänger jag gärna! Jag måste ta med en polare hit nästa gång! Eller hur reagerar de när en äldre dam knackar dem på axeln och säger:

–Det är så trevligt att se lite yngre människor här!

Det här inlägget publicerades lördag 16 maj 2009, kl. 18:42 i Reflektioner. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.